Fransk spets

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är så himla himla glad över att han äntligen är här! Min bonussyster var så duktig och kämpade sig igenom hela förlossningen jättebra. Gud vad stark hon är! Hennes lillasyster och jag var med hela tiden och fick även viktiga uppgifter under själva födandet. Personalen var också helt underbara.

 

Har varit hemma hos min bonussyster och hjälpt till med diverse under helgen. Jag känner fortfarande bebisdoften i mina kläder.

 

Min bonussyster är så himla glad och hon tar verkligen mammarollen på allvar men också med lätthet. En för mig kärleksfull och omsorgsfull förälder.

 

Älskar er så mycket

 

 

 

Dilemman som uppstår med åldern är detta med barn för många. Många skaffar barn med den man är tillsammans med. Många par gör slut när den ena partern i förhållandet inte önskar skaffa sig barn. Vissa par skaffar sig inga barn för detta inte platsar in i deras liv och så vidare. En väninna till mig ville absolut inte ha barn då hon var tillsammans med sin före detta pojkvän men vips så önskade hon sig detta i det nya förhållandet hon lever i idag. "Det var ju Martin som jag inte ville ha barn med", var hennes svar då jag ifrågasatte hennes förändrade åsikter. Beroende på ens partner kan man också ha åsikter kring att skaffa barn.

 

En bekant till mig berättade att han slutat ligga runt och nu sökte en ordentlig kvinna. Min tanke var att han var trött på singellivet, men så var icke fallet. Han sökte sig numera en kvinna som han skulle kunna vara vän med hela livet och som skulle vara en god mor till hans framtid barn. Han sökte inte passion eller kärlek. Han önskade sig en kvinna vid sin sida av praktiska skäl. Han påpekade att man tänker anorlunda kring partnerskap när man kommit över 30 års strecket.

 

Minns själv då jag förr var tillsammans med en kille och jag var orolig för hur det skulle gå i framtiden då vi skulle skaffa barn. För mig var det självklart då att skaffa barn, om än jag inte reflekterat över det så noga då. Problem som var då var att jag kände att mitt ex inte mognade i snabba takt som jag och jag uppskattade heller inte hans familj och fan det i regel obehagligt att skaffa barn med den här killen. Då hade jag ju varit "tvungen" att vara med hans familj i och med jag då skulle haft deras barnbarn och syskonbarn i min ägo.

 

Det är ju om än vanligt med detta dubbeltänk kring vilken kille eller tjej man ska välja:

 

 

Twilihgt: Edward är basen för ett perfekt par och Jacob är passionen. Vampire Diaries: Passion vs. tryggt parliv, vilket ska det bli?Jesus is my virtue, but Judas is the demon I cling to.

 

Detta har för mig blivit ett tankedilemma. Först och främst, ska man välja passion eller någon som man vet kommer bli en bättre far än den man är tillsammans med? Andra frågeställningen men också för mig den viktigaste, hur gör man om man vill vara tillsammans med en kille men ha barn med en annan?

Om man sitter i den sitsen, vilket är egentligen det mest hälsosamma att välja? Vad tusan ska man göra? Om man är ensam i den tanken, ska man då ta upp saken med den man är tillsammans med? Ta upp det med den man vill ha barn med därefter? Eller innan? Riskera att man förlorar båda, eller om de går med på det? Konsekvenserna därefter med barnet och vårdnad.. ja Gud detta blir bara jobbigare och jobbigare.

 

Nej detta har jag verkligen inget bra svar på. Inget försök till bra svar heller ens.

 

 

 

Nu kan jag finally gå ut med det efter att min "syster" önskat hålla det hemligt ett tag! Jag har vetat sen i mars och nu kan jag äntligen tala fritt om min underbara lycka och stolhet över min älskade "syster".
Har dessutom fått order om att vara den som kör min "syster" till förlossningen! Kommer bli helt obeskrivligt!

Nu i helgen som var körde jag hem till en väninna och hennes lilla familj för att umgås och äta våfflor. Uppskattar verkligen att spendera tid med henne och hennes livsmiljö. Hon bor med sin sambo i ett jättefint hus, i en jätteskön natur med skoh, sjöar, åkrar ochändå tar det bara några fåtal minuter att ta sig till en större stad. Helt perfekt enligt mig.

Det jag fortfarande många gånger var dag kommer tillbaka till att tänka på var den otroligt fina dialog som min väninna förde med sin son. För att vara en liten pojke på bara två år så har han en väldig förmåga till att minnas saker som skett för flera timmar sedan. Den konversation jag stt och fick ta del av att uppleva var att min väninna frågade sin son om hur det var på dagis. Vilka han lekt med. Vad han lekt för något. Inte att han skulle räkna upp alla han minns utan min väninna frågade honom om "hon" eller "han" var där och om han hade lekt med bilarna och så vidare. När min väninna frågade "Var Alice där idag?" så stannade denna otroligt söta lilla tvåring upp och tänkte en stund innan han svarade. Detta var verkligen för mighelt fantastiskt att se. En tvååring som sitter och tänker tillbaka för att minnas om flickan Alice var på dagiset tidigare idag när han var där. Man såg verkligen att han försökte minnas för att sedan ge sin mamma ett ärligt svar. Min väninna hjälpte honom i hans tankeprocess, men lät honom ändå kämpa en del själv, utan att han egentligen fick göra en väldig kraft ansträgning.

Jag sitter faktiskt och både ler och får tårar i ögonen när jag tänker på detta scenario. Jag är verkligen så himla imponerad av min väninnas förmåga till att vägleda och stötta sitt barn genom hans kognetiva utveckling. Hon gör det dessutom på en lagom nivå för honom, det märktes så väl. Att sen se honom när han försökte minnas och att han verkligen gillade att ha den här konverstionen med sin mamma var också verkligen fantastiskt att beskåda. Den traditionella barnrollen där barnet ses som en mindre berikande del i en konversation är absolut inte att tänka på i min väninnas familj. Hennes son är fullt delaktig och vill också vara det. Konversationen sker på en balanserad nivå och som sagt, min väninna förhåller sig så väl till sin tvååring som i sin tur är mer än väl utvecklad kognitivt för att vara just bara två år.

För oss som vill bli gravida och/eller planerar en graviditet. Antar att ni undrar, för min del gäller det det sistnämnda. Man är ju i perfekt ålder för att verkligen bli pregnant så folsyra behövs nog inte som hjälp på traven så sätt, men för att lyckas med en av mina nyårslöften för 2011 så är detta ett schysst kosttillskott!

Många gånger har jag tänk om jag är bisexuell eller heterosexuell. Detta anser jag mig nu ha fått svar på.

Även om jag legat med både kvinnor och män så har jag många gånger inte sett mig själv som bisexuell. Det är ett svårt begrepp att definiera. Vissa anser att så fort man ens kysser en person av samma kön så är man bisexuell, även om det så skulle vara att man slagit vad eller om man gör det på fyllan ute på klubb. Andra menar att man är inte bisexuell förrän man faktiskt kan få känslor för en person av samma kön och kan tänka sig ha denne som pojk- respektive flickvän.
Jag anser att begreppet är fritt. Man får tänka som man vill. Jag har jättemånga vänner, bland annat jag själv, som kan ligga med personer av samma kön, men har inga som helst kärlekskänslor så pass långt att man skulle kunan skaffa sig en flickvän.

Detta har jag märkt nu i samband med att min biologiska klocka gått igång. Män man träffar har man börjat syna på ett helt annat sätt än förr. "Är detta en person som skulle kunna fungera som en utmärkt far åt mina barn?" är det främsta jag tänker i min fantasi. Det är dock bara just faderskapsbiten jag tänker på. Inte på vad jag som person och som han som person får ut av oss, av varandra, om vi skulle ingå ett förhållande. Trygghet är det första jag har i åtanke när det kommer till att fantasiera om rätt man för mina framtida barn. Personen ska vara lugn, ha intresse för barn och ha jobb - vilja jobba.

Ganska intressant hur påverkad av biologiska faktorer man egentligen är. Känner mig nästan som en påfågelhona som letar efter en manlig påfågel med störst och vackrast fjädrar.

Jag tror dock att jag gör mina framtida barn en otjänst om jag skulle skaffa barn med någon som jag bara kan se som en god far och eventuellt en god vän. Hade varit enkelt för ens hjärta som har känt, känner och kommer att känna mer hela tiden. Ibland vill man inte känna.

Att nu kunna känna och veta mer konkret vem man är och vad man vill utgör en möjlighet till att också veta vad man har för behov och begär. Det har i alla fall jag för några månader sedan tagit mig an att fundera över. Kunnat fundera över ens. När man vet vem man är så vet man också vad för slags regelbundna relationer som man önskar ha. Till exempel vänner och partners, men även vilka släktingar som man önskar lägga ner mer tid på än på andra släktingar som man bara har faktumet gemensamt kring att man delar samma gener.
En relation till en person ser olika ut, definitivt. Mina vänner är absolut inte den andre lik och vissa har man till vissa saker och andra till andra saker. Ytterst få vänner och väninnor som jag har kan jag ha till allt, men det finns några och de är de mest värdefulla för mig faktiskt.

Vad man önskar sig ha för relationer ser också olika ut beroende på period man lever i. Vissa månader önskar man ha lugna djupa vänner kring sig, medan andra perioder önskar man mer sociala och ytliga vänner.
Jag kräver inte mycket av en partner. Det jag däremot önskar är att personen ifråga ser mig lika mycket som jag ser honom. Att han kan fråga mig om min dag och att jag kan berätta inget eller berätta allt, vare sig det handlar om jobb eller om en tanke jag fick på vagnen. En person som inte dömmer  eller sätter etikett, utan en person som tar lika mycket som han ger, är benägen till kompromisser, lyssnar på mig utan att ge råd alla gånger, pratar om sig sitt sina till viss mån utan att glömma om mig mitt mina. Får mig att känna mig sedd, intressant, vacker och värdefull - det är nog de viktigaste faktorerna för mig.

Ständig kommunikation! Det är för mig allt när det kommer till relationer med andra människor, vare sig de är  till exempel vänner eller partners.




Edit: Min handledare sa till mig för ett år sedan att man ger inte en person råd som inte bett om det. då det är kränkande. Jag håller faktiskt med. Man får i så fall fråga vad ens motpart önskar få ut av att samtala med en. Vissa kanske är som jag - önskar bara bli lyssnade på och inget mer än så förrän jag ber om det. OM jag vill berätta, just då, just för den personen.

Träffade just grannen och hans lille son Josef. Josef är 1,5 år gammal och idag fick jag vet att han kan säga två nya ord förutom mamma och pappa. Godis och glass. Så himla sött! Ytterst sällan man hör något från Josef alls, men nu under vintern har han lärt sig dessa två ord och hela hjärtat fylls av glädje när han säger de.
När hans pappa frågar "vem ska köra bilen?" så pekar Josef på sig själv och ler. Jag blir verkligen så lycklig av att se denna anknytning och dialog mellan förälder och barn. Helt fantastiskt.

Häromdagen var jag inne på en blogg där mamman som skriver bloggen upplevs som väldigt tonårsaktig, enligt mig. Det första jag reagerade på var ett blogginlägg där hon hade skrivit om att hennes dotter blivit så ledsen över att hon förlorade i ett spel för barn - mot sin mamma.
Jag vet inte, men jag är verkligen jätteallergisk mot föräldrar som innehar en klart tydlig förmåga till självömkan. Inte bara föräldrar, utan det gäller faktiskt alla människor.

Nu kanske du tänker så som Madickens lillasyster Lisabeth "varför finns det ord som heter slicka om man aldrig får göra det?". Det vill säga, varför finns det ett ord som heter självömkan om man inte kan nyttja det. Allt är inte bra helt enkelt. Inget är bara vitt och inget är bara svart. Tur är väl det kan man tänka, samtidigt som man också kan anse att det är synd för världen hade säkerligen varit lättare att ha och göra med i så fall.

Anyway, det jag menar är att man kan inte driva en blogg där man framför självömkan och tonårsfasoner OM man är förälder, anser jag. Är man labil inombords får man antingen se till att göra något åt det genom terapi eller samtal med sitt sociala nätverk. Är man psykiskt störd och förälder så finns det hjälp att få. Man kan fortfarande vara en förälder för sitt barn även om man har problem inom diverse områden i ens liv.

Barn ska inte ha barn, sa min mamma för lite mindre än tio år sedan. Jag håller med henne. Är man 30 år och fortfarande ett barn innanför pannbenet så är man inte lämplig anser jag. Är man 18 år och yttrar inga tecken på att vara ansvarslös, respektlös och egocentrisk så är det en annan sak, och diskussion.

Att en förälder har psykiska problem innebär inte slutet för familjen - även om den psykiska ohälsan till en början kan förmörka horisonten. Sjukdomen kan föra med sig svårigheter, men ofta är det möjligt att lära sig leva med den. Barnen kan få hjälp. Svårigheter innebär ofta också en möjlighet att utvecklas. Med närståendes hjälp kan barnenes sociala färdigheter, inlevelseförmåga, ansvarskänsla, kreativitet och förmåga att klara sig även i oförutsedda situationer utvecklas till och med bättre människor än hos dem som vuxit upp under mindre svåra förhållanden. Svårigheterna i sig behöver inte vara ett hinder för utvecklingen, men man måste våga se att de existerar och göra något åt dem.

Man kan vara en underbar mamma för sitt barn, även om man själv inte är så underbar mot sig själv eller upplever världen vara så underbar.

Insåg just att det här med barn är inte en lätt sak att ta hand om. Inte bara faktumet att man måste vårda de och ge de en väl anpassad omsorg så måste man ju dessutom lära de saker, vara redo på spontana händelser och olyckor, men också underhålla de. Just underhållandet är det som jag är mest osäker vid och som jag upplever en panikkänsla kring.

Att underhålla ett barn menar jag innefattar att man ser till att till exempel baka kanelbullar på kanelbullens dag, att man engagerar sig i deras intressen som blockflöjt och fotbollsträning, att man pyntar och hittar på pysselstuff ihop med de vid påsk - ja listan kan bli jättelång.
Men att bara baka kanelbullar för det är kanelbullens dag är för mig en jättestressande tanke. Jag trodde att de primitiva delarna skulle vara de svåra för mig att ta mig an, men det känns just nu som att de skulle vara betydligt lättare. Jag är ju bra på att baka och jag uppskattar det verkligen, men jag är ju ganska egocentrisk och praktisk samt måste ha lust för handlingen. Jag kan sällan göra saker på kommando som jag inte uppskattar att göra - fast många gånger gör jag det ändå. Annars hade jag inte kommit iväg till jobbet om jag jobbar under ett dagpass.
Jultiden ska vi inte ta upp alls. Där kommer jag misslyckas direkt.