Fransk spets

De är precis allt som jag finner vara av behag. Dominanta, stiliga, självständiga, porriga, ger outhärdlig smärta, men likväl enorm njutning.

Allt för många gånger har jag fått höra av tjejer att porr är äckligt och att deras karlar absolut inte får kolla på porr för att killarna bara ska tända på sina tjejer. Då undrar jag vad detta är för dumheter? Varför i hela friden skulle inte vem som helst, med eller utan partner, inte kunna se på porr? Bara för att man själv tycker att pornografi är äckligt, nedvärderande, eller har andra åsikter och uppleveser  kring ämnet, så betyder inte det att alla ska anse det samma som en själv. Bryter det mot ens värderingar att se på porr i alla dess former så se till att bli tillsammans med någon som har samma värderingar som du själv. Det gäller ju i stort sett kring allt tänker jag. Vill man inte ha barn till exempel så bör man ju se till att inte skaffa sig en partner som vill det.

Värst är nog de tjejer som inte tillåter sina karlar kolla på porr bara för att killarna bara ska tända på sina tjejer. Alltså det kommer alltid finnas individer som är intressanta för olika personer. Även om man är lyckligt gift till exempel så kan man mycket mer än väl tycka att andra människor är vackra, trevliga, roliga, snygga med mera. Att hindra en annan människa från att uppvisa sina känslor, tankar eller åsikter kring annat och andra är för mig otroligt egoistiskt! Tycker dessutom synd om dessa individer som tänker så här. Lågt medvetna och innehar säkerligen dåligt självförtroende och självsäkerhet.
Känns bara som en dum fras det här med att killen bara ska tända på sin tjej. Undrar verkligen om de som uttrycker sig så ens har reflekterat över saken.

Att porr är äckligt, det är en subjektiv frågeställning, anser jag. Som med allt annat!

Små barn har svårt att äta det som är nytt och som dessutom låter nytt när man uttalar måltidens namn. Min mamma berättade att när mina syskon och jag var små så uttryckte hon orden i måltidsnamnen tydligt så att det skulle vara det som vi lade vårt fokus på. Till exempel så sa hon "Nu blir det pannKAKA!". Genast blev vi intresserade och ville smaka.

Små pannkakor, så kallade plättar, blir ju för ett barn ett nytt måltidsnamn och därmed tänker barnet att detta är något främmande och otryggt respektive osäkert.
Första gången som mina syskon och jag skulle äta plättar var hemma hos en släkting vid namn Sonja, men istället för att mamma sa att vi skulle få plättar till lunch så sa min mamma "Nu blir det SonjapannKAKA!" och givetvis åt vi plättar då!

Ibland måste man lura barnen till något som barnen själva inser är bra! Det sker i alla olika nivåer och grader i stort sett med alla människor i alla åldrar.

Antar att vi alla någon gång under vårt livslopp funderar över vilka vänner man har, vilka som kan ses som bekanta, vilka som anses vara nära vänner, men kanske också - vem anser mig vara en vän, bekant eller nära vän.
Vännerdilemmat har i stort sett alltid legat på lur under mitt liv. Främst har faktorerna om att kunna lita på, få stöd, finns där, ärlighet och visar uppskattning varit de mest aktuella vid alla tillfällen som jag verkligen tänkt.
Slåss om vänner och vänskap har man också fått göra. Alltid har det funnits någon som ansett sig vara en bättre vän än jag så därför har personen som jag upplevt försökt få bort mig, och andra säkerligen, ifrån den här personen. Antagligen mest för att den här personen vet att vår gemensamma vän eller väninna uppskattat mig, och de andra. Låter som en dum grej som sker alla, när de är tonåringar och neråt ja. Jag kan informera Dig som läser detta att detta sker i vuxen ålder också. Ett sådant exempel skedde mig för ett år sedan och ett annat tror jag nästan sker just nu. Det jag gör idag jämfört från när jag var liten är att jag håller mig passiv. Visar att jag är jag och önskar bara att detta speglas åter och inget mer, eller mindre. Jag tror jag lägger ansvaret på personen som alla ska slåss om. Det är dennes ansvar och uppgift att sätta sina gränser och dela ut sin tid så det blir jämt fördelat. Främst tycker jag att hamnar man i en sådan position så ska man framföra sina gränser tydligt för de som önskar gå över.

I och med sådana här exempel och andra så gör det att jag funderat lite kring mina nuvarande vänner och nya vänner. Vilka vänner "uppgraderar" sig till nära vänner, vilka behåller sin plats som nära vän respektive bekant och vilka faller, vilka nya vänner kan bli nära vänner.
Jag är en sådan person som vill ha det stabilt omkring mig, av olika anledningar. Det har skett lite omstruktureringar hos mig kring mina vänners positioner kring mitt liv. Jag räknar med att andra har gjort liknande omplaceringar av mig, både neråt men också uppåt. Jag tror mig kunna uppleva och känna detta! Ärliga vänner som uttrycker sina tankar är jätteskönt att ha! Tack så mycket! Jag blir glad när jag tänker på er!

Om det är någon som älskar tårtor så är det jag! Jag har väldigt svårt för att bli mätt på tårtor. På en av mina väninnors födelsedag till exempel så tog jag tårta sex ggr. INTE några små bitar heller, sån är jag inte. Speciellt gräddtårtor med jordgubbar eller prinsesstårtor är mina favorit tårtor. Dock äter jag tårtor ytterst sällan i och med det känns weird att köpa hem en tårta på fredags kväll och sitta och pilla i sig helt alone. Jag vägrar att dela med mig.

Nu däremot finns det en lösning på mitt problem med att inte kunna köpa hem tårta när jag känner för det! Jag har nämligen funnit en prinsessrulltårta!

Egentligen är det inte mitt liv jag syftar på med min inläggstitel, utan snarare den del av mitt liv där min hund har närvarat.

Igår var jag på besök hos några vänner, från Boden. Jag hade med mig min hund. Allt var super nice som det brukar vara i detta sällskap som jag just då infann mig i. Ibland så börjar min hund skaka i hela kroppen fast liksom i intervaller och inte hela tiden som han/man kan göra då man till exempel fryser.
Nu kikade han ut genom balkongsförren och började skaka i kroppen. Oftast brukar detta vara ett tecken på att han är exalterad över något. Så vi går ut för jag tänker ändå att han kanske har fått i sig för många pizza kanter så han lär väl ha diarré nu till midsommar. Så han går runt som vanligt och luktar och går förbi krönet. Sen när jag går förbi krönet ser jag inte honom någonstans. Jag blir irriterad och kallar på honom. Efter 10 sekunder inser jag att han är ju för fan borta! Han kommer alltid när man kallar på honom! Jag springer runt och kallar i säkert tre minuter och under de tre minutrarna får jag upp bilder i huvudet som "nu har någon tagit honom och ska ha honom som träningsdocka för någons kamphund" och jag tänker att han kanske har kutat in i någons trädgård. Jag tänker också att han låg ju just bredvid mig på golvet på min väns blåa täcke.
Jag springer tillbaka och möter mina vänner som kommit ut och berättar att min hund inte har setts till. Jag möter två små killar som var ute och lekte samtidigt som min hund och jag var ute och de sa att han hade sprungit mot lekplatsen. Jag kutar dit och hittar honom inte där utan fortsätter på vägen. Sen möter jag två män som står och pysslar med en motorbåt och frågar om de har sett en liten vit hund gå förbi och detta hade de. Han hade kutat förbi runt hörnet så jag kutar iväg. Då går jag mot spårvagnshållplatserna, där trean och femman möts i Kålltorp och då tänker jag att min hund brukar ju uppskatta att åka buss, bil och spårvagn så jag springer upp på vagnen och går från bakre delen till främre och frågar alla om de ser en liten vit hund på vagnen. I mitt huvud rusar det att han kanske är på vagnen och åker iväg med den långt långt bort. Han var inte där, som tur eller otur var.
Jag går vidare mot trafikljusen och ser ett äldre par som står med några hundar. En av hundarna var vit. Först tänker jag att den hundens ben är för långa, men när jag kommer längre fram ser jag min hunds bruna teckning i ansiktet och springer över vägen fat jag minns att det var rödgubbe som gällde. Jag springer fram i alla fall och börjar klart gråta och be paret om ursäkt för detta och att detta aldrig har hänt förut. Mannen står med en liten hund och har denne i armen, medan kvinnan har koppel på min hund och sin egen. De var jättetrevliga! De sa att han hade kommit och sprungit ut i vägen så de tog honom och tänkte vänta några minuter innan de ringde polisen. De undrade hur långt som min hund hade kommit ifrån mig på och det var ju ungefär en kilometer.
Jag tar upp min hund i famnen och han blir så glad av att se mig och slickar mig i hela ansiktet.

När jag sen går tillbaka så möter jag en av mina vänner och han får ju givetvis allt av mig som jag tänkte och just upplevt och vart min hund var. Stackare haha! När vi går så säger min vän att han ser en hare. Då får jag svaret på varför min hund kutade. Bakom krönet hade han klart sett en hare och sprungit iväg och i och med jag inte var där och sa till honom att inte göra det så fortsatte han givetvis att springa. Han är sån som sätter efter djur i skogen, men säger man nej till honom eller stanna så gör han detta och fortsätter inte jakten.
Jag och min vän mötte de två männen vid båten och jag ropade att jag hade funnit honom och killarna skrattade och gjorde tummen upp. Det kändes skönt för sjävkänslan!

Jag var verkligen helt oförstående i varför han bara hade försvunnit. Min hund är 5,5 år gammal och har aldrig någonsin gjort något sådant tidigare och är jätteduktig på att gå utan koppel. Han lyssnar jättefint även om vi går förbi en annan hund till exempel så låter han bli att gå fram till den hunden om jag säger nej.

Jag har väntat sen igår på att jag ska komma i den fasen då jag upplever att chocken släpper och känslorna sprutar ut, men jag tänker inte ens på händelsen eller har ångest över den. Jag har försökt tänka på den, men det går liksom inte. Helt otroligt att hjärnans förmåga att hålla undan ångest för medvetandet är så otroligt funktionellt, i alla fall hos mig.

Min hund är en otroligt viktig del av mitt liv. Går det så tar jag gärna med honom överallt, så länge jag vet att han kommer att trivas på den platsen. Hade jag kunnat ta med honom till föreläsningarna så hade jag gjort det, men jag vet att han hade tyckt det var skit tråkigt så där stannar jag direkt. Till jobbet, hem till vänner, kalas ochså vidare följer han med. Om jag så bara ska köra och ställa in min bil i garaget så får han följa med.
Kan diskutera min hunds betydelse för mig vid annat tillfälle. Saken är den att man får så himla många tankar i huvudet som passerar en då man är i en kris eller upplever trauma. Det är helt naturligt, men så himla obehagligt.

Nu ska mid hund och jag äta frukost. Tillsammans.