TALK: I don´t know how long I can hold my heart in two
Ena stunden är jag jättearg medan jag i nästa stund blir förtvivlad.
Jag pendlar mellan att vilja och inte vilja, vilket kan ske flera gånger under en timma.
Om man frågar mig vad jag känner för känsla i kroppen så svarar jag att jag känner ångest och att det gör riktigt ont under bröstkorgen.
Utmattning och trötthet går snabbt över till panik och hysteri, men det lyckas jag än så länge kväva.
Andra väljs före och väljs jag före så blir jag misstänksam. Därmed förtjäna eller inte förtjäna - beror kanske på vem man frågar. Jag vet ibland och ibland vet jag inte.
Jag kämpar med att vara intressant, medan de jag möter säger att jag har charmen för att inte behöva anstränga mig. Jag vet att inom skola och jobb - mina nördiga specialiteter - så är jag otroligt intressant! Det runt omkring har jag vs. mitt sociala nätverk olika uppfattningar däremot.
Ingen är där för mig just nu för ingen förstår vad jag säger. Tänk detta upplevde jag under min gymnasietid också och det var därefter som jag slutade prata om mig själv med folk. Nu mera är det en vana att jag inte pratar om mig. Om någon frågar om hur jag mår tar jag alltid upp något med skolan eller jobbet - som en undanflykt kanske, eller som ett försvar. Eller rent av "det är ändå ingen som förstår eller har ork att engagera sig" och det har jag accepterat sen länge.
Det finns de som är där för mig, men som sagt misslyckas jag med att få fram det jag vill ha sagt och i och med jag beter mig som om jag hade en multipelpersonlighetsstörning så är det inte så konstigt.
Jag står och ropar på en offentlig plats utan att någon hör eller ser - så känns det. Återigen: jag både vill och inte vill, i detta fall att någon ska se mig.
Analyserar jag hur jag var på gymnasiet jämfört med idag så var jag inte alls självmedveten då utan väldigt liten, oerfaren, otrygg och levde i konstant ångest och skuld- och skamkänslor.
Idag är jag väldigt erfaren, på gott och ont. Vissa saker hade jag sluppit erfara, medan andra har varit bra att få ta del av i min utveckling - både personligt och inom mitt yrke.
Just nu har jag påbörjat att diskutera och öppna mig kring saker som skett, och upplever mig dessvärre vara misstolkad och inte tagen på allvar i det jag säger. Jag anses inte tänka klart. Om någon tänker klart så är det jag.
Jag pendlar mellan att vilja och inte vilja, vilket kan ske flera gånger under en timma.
Om man frågar mig vad jag känner för känsla i kroppen så svarar jag att jag känner ångest och att det gör riktigt ont under bröstkorgen.
Utmattning och trötthet går snabbt över till panik och hysteri, men det lyckas jag än så länge kväva.
Andra väljs före och väljs jag före så blir jag misstänksam. Därmed förtjäna eller inte förtjäna - beror kanske på vem man frågar. Jag vet ibland och ibland vet jag inte.
Jag kämpar med att vara intressant, medan de jag möter säger att jag har charmen för att inte behöva anstränga mig. Jag vet att inom skola och jobb - mina nördiga specialiteter - så är jag otroligt intressant! Det runt omkring har jag vs. mitt sociala nätverk olika uppfattningar däremot.
Ingen är där för mig just nu för ingen förstår vad jag säger. Tänk detta upplevde jag under min gymnasietid också och det var därefter som jag slutade prata om mig själv med folk. Nu mera är det en vana att jag inte pratar om mig. Om någon frågar om hur jag mår tar jag alltid upp något med skolan eller jobbet - som en undanflykt kanske, eller som ett försvar. Eller rent av "det är ändå ingen som förstår eller har ork att engagera sig" och det har jag accepterat sen länge.
Det finns de som är där för mig, men som sagt misslyckas jag med att få fram det jag vill ha sagt och i och med jag beter mig som om jag hade en multipelpersonlighetsstörning så är det inte så konstigt.
Jag står och ropar på en offentlig plats utan att någon hör eller ser - så känns det. Återigen: jag både vill och inte vill, i detta fall att någon ska se mig.
Analyserar jag hur jag var på gymnasiet jämfört med idag så var jag inte alls självmedveten då utan väldigt liten, oerfaren, otrygg och levde i konstant ångest och skuld- och skamkänslor.
Idag är jag väldigt erfaren, på gott och ont. Vissa saker hade jag sluppit erfara, medan andra har varit bra att få ta del av i min utveckling - både personligt och inom mitt yrke.
Just nu har jag påbörjat att diskutera och öppna mig kring saker som skett, och upplever mig dessvärre vara misstolkad och inte tagen på allvar i det jag säger. Jag anses inte tänka klart. Om någon tänker klart så är det jag.
Jag vet inte alls, men jag är den som vet mest om mig själv än någon annan.
Mina problem innefattar att känslorna har makt över tankarna. De omvandlar inte tankarna så att jag tänker det jag känner utan känslorna blir så stora och extrema att tankarna skjuts undan och jag strider mellan två "jag". Detta är ett stort lidande. Bara en av mina professorer på Psykologiska Institutionen har sagt hur det känns och hur en person, som bland annat jag, upplever det. Det kallas tortyr. En tortyr man skapar själv på grund av andra.
Tycker verkligen inte om när man inte individualiserar människor. Det är kanske en oförmåga.
Varför kan jag inte uttrycka mig bättre. Och varför är jag så stabil i min labilitet. Jag vet varför, men nu när jag har förmågan att tänka så förstår jag inte hur jag ständigt misslyckas med att inte tillåta känslorna trycka undan tankarna så att de inte kommer fram.
Första gången jag skriver om mig själv så här öppet. Jag berömdes för min öppenhet av min så kallade "storebror" som idag lever på andra sidan jorden.
Just nu önskar jag att jag var som jag var på gymnasiets senare del, då jag var tyst om mina känslor och var den person som alla känner mig som: glad, humoristisk, spontan, sprallig och lite vulgär.
Just nu önskar jag att jag var som jag var på gymnasiets senare del, då jag var tyst om mina känslor och var den person som alla känner mig som: glad, humoristisk, spontan, sprallig och lite vulgär.
Räknar med att man gör narr av mig nu efter detta - säger känslorna. Tankarna säger - du får ta plats någon jävla gång så denna gång backar du fan inte undan!
TALK: Öppna eller stängda ögon - pest eller kolera
När man gråtit väldigt mycket och tillslut inte orkar gråta med för man är så trött, då väljer man att försöka somna. Ja somna, inte sova ty det kan man inte räkna med. Men i alla fall, när man då ligger där och ska blunda så gör det så himla ont i ögonen och det svider. Varför? Då måste man snabbt öppna ögonen och försöka prova igen.
Det är som när man har tagit en överdos av lugnande läkemedel. Paniken stiger och ångesten ökar och det enda man vill är att det ska bli tyst omkring en. Då tar man tio gånger så mycket mer av det som man egentligen ska ta, men effekten blir inte som man önskat - att det ska bli tyst runt omkring en. Istället blir resultatet fruktansvärt plågsamt kroppsligt. Hela kroppen kittlas under skinnet och man skakar och darrar om vart annat. Man blir jättetrött. Alltså riktigt riktigt trött och man vill sova - yes man får en förhoppning om att få somna!
Men inte somnar man inte. När man har ögonen öppna så känner man sig så trött att man skulle kunna somna stående, men så fort man stänger ögonen så störs man av kroppen och det gör faktiskt ont att stänga ögonen så man måste snabbt öppna ögonen igen. Då är man så trött att man måste stänga de och så håller det på.
Öppna ögon - trött och vill sova.
Stängda ögon - gör ont så man kan inte somna.
Men inte somnar man inte. När man har ögonen öppna så känner man sig så trött att man skulle kunna somna stående, men så fort man stänger ögonen så störs man av kroppen och det gör faktiskt ont att stänga ögonen så man måste snabbt öppna ögonen igen. Då är man så trött att man måste stänga de och så håller det på.
Öppna ögon - trött och vill sova.
Stängda ögon - gör ont så man kan inte somna.
MUSIK: Eminem feat. Rihanna - Love the way you lie part 2
On the first page of our story
The future seemed so bright
Then this thing turned out so evil
I don't know why I'm still surprised
Even angels have their wicked schemes
And you take that to new extremes
But you'll always be my hero
Even though you've lost your mind
Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie
I love the way you lie
Oohh, I love the way you lie
Now there's gravel in our voices
Glass is shattered from the fight
In this tug of war, you'll always win
Even when I'm right
'Cause you feed me fables from your hand
With violent words and empty threats
And it's sick that all these battles
Are what keeps me satisfied
Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie
I love the way you lie
Oohh, I love the way you lie, oohh
So maybe I'm a masochist
I try to run but I don't wanna ever leave
'Til the walls are goin' up
In smoke with all our memories
This morning, you wake, a sunray hits your face
Smeared make-up as we lay in the wake of destruction
Hush baby, speak softly, tell me you're been sorry
That you pushed me into the coffee table last night
So I can push you off me
Try and touch me so I can scream at you not to touch me
Run out the room and I'll follow you like a lost puppy
Baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
Then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
Then after that, shove me, in the aftermath of the
Destructive path that we're on, two psychopaths but we
Know that no matter how many knives we put in each other's backs
That we’ll have each other’s backs, 'cause we're that lucky
Together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills
You hit me twice, yeah, but who’s countin'
I may have hit you three times, I’m startin’ to lose count
But together, we'll live forever, we found the youth fountain
Our love is crazy, we're nuts, but I refused counsellin'
This house is too huge, if you move out I’ll burn all two thousand
Square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
With you I’m in my fuckin' mind, without you, I'm out it
Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie
I love the way you lie
I love the way you lie
Love the way you lie
TALK: Bestämd - idag
Jag har bestämt mig och jag kommer se till att hålla det och fixa det tout seul med.
Krav, inte bara jag ska uppfylla krav. Jag ska få ställa krav.
Hoppas Katt blir nöjd med mig nu till min inställning.
TALK: Ännu ett adjektiv
Jag kanske har tagit upp det tidigare angående att jag har svårt att beskriva mig själv med adjektiv. Det har jag i alla fall. Säger man att jag är social kan jag säga att det är jag inte alls, fast jag mycket mer än väl vet att jag upplevs som det och att jag uppför mig så bland folk. Men jag är osäker på om det är jag.
Anyway, när jag började tänka på adjektiv som beskrivning av mig själv var efter att en av mina praktikhandledare beskrev mig som
Lyhörd
Närvarande
Tydlig förmåga till aktivt lyssnande
Glad
Snäll
Det tog jag verkligen till mig. Blev så lycklig och stolt över mig själv.
Men det hände för sex månader sedan. Nu har ett nytt adjektiv dykt upp från ännu en person som jag ser upp till.
Jag kanske ska förklara vad jag menar med "person jag ser upp till". Det är en person som jag har som idol och beundrar. Personer som jag beundrar är personer inom skolorna jag gått på genom mina år som elev. I och med jag aldrig har haft föräldrar som haft någon egenskap som jag beundrat och önskat följa så har jag letat efter andra som jag kunnat ha som guider. I och med min bastrygghet fann jag i skolan som väldigt liten så blev intresset just skola och kunskap - därmed blev det vissa lärare som man sedan kom att se som idoler.
Jag har haft idoler genom högstadiet, gymnasiet och nu på universitetet. Alla har de passat mig då under den nivå som jag var på just då jag hade de som lärare.
Nu har jag en handledare som stöttat mig genom min forskningsprocess under C-uppsatsskrivandet. Han är min störst idol idag!
Häromdagen när jag lämnade in min C-uppsats, klar och färdig, så sa han:
"Du har en väldigt intressant personlighet, och du är väldigt ivrig. Det anser jag är en väldigt bra egenskap i allt, och främst i forskning. Det ska bli intressant att få se mer av dig i framtiden".
Jag trodde jag skulle skrika. Jag blev så överraskad och så himla överlycklig. Hela min dag var underbar efter det. Min idol ser mig! Och han gillar det han ser! Det blir stort för mig när jag aldrig upplevde mig bli sedd av de som skulle ha gjort det, för att det var deras skyldighet.
Jag är mycket mer än nöjd nu!
Anyway, när jag började tänka på adjektiv som beskrivning av mig själv var efter att en av mina praktikhandledare beskrev mig som
Lyhörd
Närvarande
Tydlig förmåga till aktivt lyssnande
Glad
Snäll
Det tog jag verkligen till mig. Blev så lycklig och stolt över mig själv.
Men det hände för sex månader sedan. Nu har ett nytt adjektiv dykt upp från ännu en person som jag ser upp till.
Jag kanske ska förklara vad jag menar med "person jag ser upp till". Det är en person som jag har som idol och beundrar. Personer som jag beundrar är personer inom skolorna jag gått på genom mina år som elev. I och med jag aldrig har haft föräldrar som haft någon egenskap som jag beundrat och önskat följa så har jag letat efter andra som jag kunnat ha som guider. I och med min bastrygghet fann jag i skolan som väldigt liten så blev intresset just skola och kunskap - därmed blev det vissa lärare som man sedan kom att se som idoler.
Jag har haft idoler genom högstadiet, gymnasiet och nu på universitetet. Alla har de passat mig då under den nivå som jag var på just då jag hade de som lärare.
Nu har jag en handledare som stöttat mig genom min forskningsprocess under C-uppsatsskrivandet. Han är min störst idol idag!
Häromdagen när jag lämnade in min C-uppsats, klar och färdig, så sa han:
"Du har en väldigt intressant personlighet, och du är väldigt ivrig. Det anser jag är en väldigt bra egenskap i allt, och främst i forskning. Det ska bli intressant att få se mer av dig i framtiden".
Jag trodde jag skulle skrika. Jag blev så överraskad och så himla överlycklig. Hela min dag var underbar efter det. Min idol ser mig! Och han gillar det han ser! Det blir stort för mig när jag aldrig upplevde mig bli sedd av de som skulle ha gjort det, för att det var deras skyldighet.
Jag är mycket mer än nöjd nu!
TALK: <3 Tack
Du räddade mig igår. Ibland är det skönt att prata om det som är gammalt för att orka det nya.
Here's the day you hoped would never come
Don't feed me violence just run with me
Through rows of speeding cars
The paper cuts, the cheating lovers
The coffees never strong enough
I know you think it's more than just bad luck
There, there baby, it's just textbook stuff
It's in the ABC of growing up
Now, now darling, oh don't loose your head
'Cause none of us were angels and you know I love you
Yeah
Sleeping pills, no sleeping dogs lie never far enough away
Glistening in the cold sweat of guilt
I've watched you slowly winding down for years
You can't keep on like this, now's a better time as any
There, there baby, it's just textbook stuff
It's in the ABC of growing up
Now, now darling, oh don't kill yourself
'Cause none of us were angels and you know I love you
Yeah
It's ok by me, it's ok by me, it's ok by me
It was a long time ago
It's ok by me, it's ok by me, it's ok by me
It was a long time ago
There, there baby, it's just textbook stuff
It's in the ABC of growing up
Now, now darling, oh don't loose your head
'Cause none of us were angels and you know I love you
Yeah
There, there baby, it's just textbook stuff
It's in the ABC of growing up
Now, now darling, oh don't kill yourself
'Cause none of us were angels and you know I love you
Yeah
TALK: Sex år sedan skrev min vän en låt till mig
Tell me how you changed
And how you came to be
The girl that is lying next to me in tears
You know you're not an angel
But you're not sent from hell
And you know that you deserve to feel well
Like everybody else does
You have felt unwell for so long
These two years are gone
Well, are you glad it is over
Are you sure it feels alright
You'll be alright
Should I come over
I'll be a friend if you need me tonight
If a friend is what you need
Tell me what He did
And fill me up with rage
Let me finish up this page of your life
I'll try to be a hero
To make it go away
I'll try to be there with the right thing to say
Though I know I'm not an angel
I am sure that I'll do good
I won't ever treat you like He would
Well, are you glad it is over
Are you sure it feels alright
You'll be alright
Should I come over?
I'll be a friend if you need me tonight
If a friend is what you need
TALK: Trapped
Jag hatar känslan av att vara fången i sin egen kropp. Ens medvetande är fungerande, medan kroppen är slö. Sedan visar det sig att man inget kan göra åt det på egen hand.
BARN: Psykiskt funktionsnedsatt och förälder
Att en förälder har psykiska problem innebär inte slutet för familjen - även om den psykiska ohälsan till en början kan förmörka horisonten. Sjukdomen kan föra med sig svårigheter, men ofta är det möjligt att lära sig leva med den. Barnen kan få hjälp. Svårigheter innebär ofta också en möjlighet att utvecklas. Med närståendes hjälp kan barnenes sociala färdigheter, inlevelseförmåga, ansvarskänsla, kreativitet och förmåga att klara sig även i oförutsedda situationer utvecklas till och med bättre människor än hos dem som vuxit upp under mindre svåra förhållanden. Svårigheterna i sig behöver inte vara ett hinder för utvecklingen, men man måste våga se att de existerar och göra något åt dem.
Man kan vara en underbar mamma för sitt barn, även om man själv inte är så underbar mot sig själv eller upplever världen vara så underbar.
Man kan vara en underbar mamma för sitt barn, även om man själv inte är så underbar mot sig själv eller upplever världen vara så underbar.
TALK: Mentaliseringsboken av Per Wallroth
Mentalisering - holding mind in mind. Det vill säga att vara medveten om sin medvetenhet. Att ha känslor och tankar, impulser och önskningar i åtanke.
Mentaliseringsteorin går ut på att alla människor uppfattar verkligheten på olika sätt då vi har olika kunskaper, intressen och erfarenheter. Detta jar jag predikat om SÅ många gånger för SÅ många människor i SÅ många år!
Nu har jag läst säkert 20 böcker om mentalisering och liknande fenomen, men just denna bok är en hårt sammanfattad bok om bara menatlisering. Bokens författare ger råd och övningar på hur man kommunicerar och hur man hanterar sina känslor man upplever. Författaren ger också tips hur man ska utforska sina känslor för att sedan kunna lära sig hantera de och känna igen de. Det är bland annat detta som jag kring min problematik över och tränar främst på!
Kapitlet Mentalisera kring dina medmänniskor tar upp att man ska tänka på hur man talar. Man ska fråga om man inte förstår för att då undvika misstolkningar eller missuppfattningar på grund av egna spekulationer som kan uppkomma av olika anledningar beroende på person och tillfälle. Man ska också vara tydlig inför sin motpart med vad man tänker och känner, och även lyssna på sin motparts tankar och känlobeskrivningar.
Jag hade trivs så ofantligt mycket bättre i världen om man bara fick möjlighet att stöta på en person om dagen som hade en hög mentaliseringsförmåga.
Mentaliseringsteorin går ut på att alla människor uppfattar verkligheten på olika sätt då vi har olika kunskaper, intressen och erfarenheter. Detta jar jag predikat om SÅ många gånger för SÅ många människor i SÅ många år!
Nu har jag läst säkert 20 böcker om mentalisering och liknande fenomen, men just denna bok är en hårt sammanfattad bok om bara menatlisering. Bokens författare ger råd och övningar på hur man kommunicerar och hur man hanterar sina känslor man upplever. Författaren ger också tips hur man ska utforska sina känslor för att sedan kunna lära sig hantera de och känna igen de. Det är bland annat detta som jag kring min problematik över och tränar främst på!
Kapitlet Mentalisera kring dina medmänniskor tar upp att man ska tänka på hur man talar. Man ska fråga om man inte förstår för att då undvika misstolkningar eller missuppfattningar på grund av egna spekulationer som kan uppkomma av olika anledningar beroende på person och tillfälle. Man ska också vara tydlig inför sin motpart med vad man tänker och känner, och även lyssna på sin motparts tankar och känlobeskrivningar.
Jag hade trivs så ofantligt mycket bättre i världen om man bara fick möjlighet att stöta på en person om dagen som hade en hög mentaliseringsförmåga.
BARN: Föräldrars kärlek
Senaste tiden har jag sett tre tillfällen då interaktionen mellan förälder och barn har varit så fantastiskt underbara att se och få uppleva. Första var då jag stod vid busshållplatsen och fick se på andra sidan vägen en pappa som sprang med barnvagnen ner för en sluttning och barnet skrek och skrattade. Sen sprang pappan slalom en bra bit med barnvagnen och barnet fortsatte skratta. Tänk att ett barn kunnat få en så engagerande förälder.
Andra tillfället var då en mamma hämtade sitt barn på dagis och barnet sprang mot sin mamma. Mamman satte sig på huk och sträckte ut armarna mot sin dotter och kramade henne samtidigt som hon lyfte upp henne. Sen stod de där och kramades en stund. Det måste varit en underbar känsla.
Tredje tillfället var precis utanför mitt fönster. En kvinna står lutad samtidigt som hon håller om sin son. Under tiden står de och kollar på en kisebebis som de hade gett en smörgås till. Så där stod de till kisebebisen hade ätit klart och hela tiden såg jag hur mamman pratade med sin son och han pratade han också. Så otroligt vackert. Jag tog en bild av de med kameran, men sen stod jag inte ut mer..
TALK: Berör för starkt
Harry Potter film nummer 7 del 1 såg min syster och jag härmodagen. Många scener i Harry Potter filmerna är väldigt starka känslomässigt. I alla fall för mig. Det får mig att tänka på diverse filmer och låtar som jag regaerat på som jag finner innehålla starka delar.
Harry Potter film nummer 4 - i slutet av filmen då en av eleverna dör så springer hans pappa fram och utropar son obeskrivliga sorg över sin sons död. Fruktansvärt vad den skådespelaren spelar den scenen bra. Jag klarar inte av att se den scenen alls. Jag får verkligen sådan ångest att jag skakar.
Toni Braxtons "Un-break my heart" - i nästan slutet av låten så drar Toni Braxton in luft då hon sjunger vilket låter som ett skakigt ljud. Som att hon kämpar med att dra in luft då det darrar så. Den delen kan jag omsätta till olika områden av tillfällen.
Alexander the great - Alexanders mamma (Angelina Jolie) skäller ut sin slampaktige man och då scenen är nästan slut ligger hon på alla fyra på golvet i hennes rum och skriker ett frustrerat argt skrik. Det skriket är också väldigt starkt gjort och realistiskt, anser jag.
Beaches - i slutet av filmen så sitter de två barndomsvännerna bredvid varandra på uteplatsen vid stranden. Den ena är döende i någon sjukdom och den andra tar hand om henne. Blicken som den ena ger den sjuka är så fin. Både vet vad som väntar och den friske vännen kommer ta hand om den sjuke vännens dotter. Tänk att ha en sådan vän som ställer upp på det viset. Gör mig tårögd och full av önskan och längtan nu i skrivande stund.
Passion of the Christ - scenen då Jesus bär sitt kors genom staden så ser hans mamma Jungfru Maria detta och tänker då tillbaka på när han var liten och ramlade och slog sig. Hennes reaktion då var att genast springa fram och hjälpa sin son och exakt samma modersinstinkt får hon nu också och hon springer fram mot sin son för att hjälpa. Så himla vackert med moderskärlek. Jag längtar dit så mycket.
Dr House - ett av avsnitten i någon av the seasons så får Dr House in en idrottare som hör röster i huvudet. I en scen så håller den här patienten tag i sängen han ligger i och skakar så mycket och skriker "Get out! Get out of my head!". Den frustration, rädsla, ilska, oro med flera är något som jag känner så väl igen. Fast för mig känns det skönt att se. Fler än en själv upplever det alltså - så tänker jag.
TALK: Behov. Stora behov. Inte begär, det är något annat.
When you're heart's heavy
I will lift it for you
If silence keeps you
I will break it for you
When you're lost inside
I will be there to find you
If darkness blinds you
I will shine to guide you
Don't give up
It's just the weight of the world
BARN: Dödssynden
Cecilie skrek till av smärta – Oh, barnet! Hjälp mig!
Ivriga, ängsliga bar de henne in och lade henne i hennes stora säng.
– Skicka efter den läkekunniga kvinnan, vad hon nu heter, sa betjänten. – Fort!
Cecilie kände smärtan i vågor i kroppen. Hon hade också slagit huvudet i fallet, och allt gled bort för henne.
Då hon vaknade till svåra plågor, satt svägerskan Ursula vid hennes bädd.
– Barnet, visade Cecilie med skrämda ögon. – Alexanders barn. Jag förlorar det!
– Så, så, sa Ursula konstant. – Ligg stilla! Signekärringen kommer snart. Allt går nog bra.
– Nej, viskade Cecilie omtöcknad. – Det går inte bra. Jag känner det.
Hon började gråta, en svår, krampaktig gråt som gjorde ont i kroppen.
– Jag ville så gärna… ge Alexander… ett barn. Och han… var så glad. Ätten skulle inte… dö ut. Och nu… är allt förstört.
Cecilie förde inte med vilja Ursula bakom ljuset. Hon räknade barnet som Alexanders. Herr Martinius medverkan till det hela var för henne fullkomligt oväsentligt. För det var Alexander hon tänkt på, den gången i kyrkogårdshjulet.
Mot sin vilja rörd tog Ursula henne i sina armar. – Käraste Cecilie, sa hon halvkvävt. – Käraste Cecilie!
Cecilie klamrade sig till henne i smärtfylld värk.
– Jag vill så gärna göra honom glad. Han har varit… så snäll mot mig. Ville…
Hon förmådde inte få fram mera.
– Och jag har varit ett odjur, sa Ursula med tårarna droppande nedför kinderna. – Kan du förlåta mig, Cecilie? Och Alexander också? Jag hatade honom för vad han gjort mot namnet. Och så var allt ont förtal!
– Åh, Ursula, viskade Cecilie. – Ursula!
Så gav hon till ett förtvivlat skrik. Det var som om hennes kropp revs sönder inifrån, och hon kände hur det blev klibbigt varmt och vått i sängen.
– ALEXANDER! skrek hon så ropet skar genom salarna.
– ur Sagan om Isfolket – boknummer 5, Dödssynden
Cecilie Meiden och Alexander Paladin under den 30-åriga kriget i Danmark
