Fransk spets

IT MEANS "NO"!!!

Jag har på senaste tiden upplevt, och därmed erfarit, folk i min närvaro som spelar martyrer. Om det är något jag hatar så är det folk som agerar utefter ett martyriskt uppförande.

Du som läser kanske minns tjejerna på högstadiet som många gånger säger "Nej det är inte alls något, jag mår bra, det är okej" och egentligen menar personen i fråga "JO JAG MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT OCH DET ÄR FAN INTE OKEJ" - fast likförbannat så väljer tjejen att inte yttra sig om det korrekta och ärliga svaret.

Individer i min närhet har bland annat varit purkna och sagt att det är okej fast de egentligen menar det motsatta och istället för att yttra det så ska de sura.
Eller så svarar man bara kort och lite halvgnälligt när man frågar hur läget är. Jag kommer inte fiska vidare efter djupare svar, det får man vara så pass medveten att man får åstadkomma det själv. Jag kommer inte springa efter eller jaga smtidigt som jag ska tycka supersynd om personen.

Enligt mig får man fan skylla sig själv. Säger man nej så kommer jag ta det som ett nej med. Var ärlig istället och sluta spela martyr. Det är jätteoattraktivt.

Det som hänt fick inte hända.




Det regnar ute. Jättemycket.

Vill gå ut och ställa mig där ute i trädgården och låta regnet falla ner över mig.

Då syns inget. Allt spolas bort.

Apelsinskal på kakor - like or dislike.

Skal.. det är ju skräp som man ska slänga. Vi lever i moderna tider och så har vi apelsinskal på kakorna. Det är  mycket märkligt - är min tanke i alla fall.
Marmelad med skal i får jag pilla bort. Jag brukar få äta sådan där knattemarmelad som andra små barn.

Mitt val av rubrik till detta inlägg är bara för att provocera och få Dig som läsare att påverkas och vilja läsa vidare.

Dock var inte meningen osann! Hela sanningen är inte framtagen bara.

Jag har tidigare läst en kurs om just mobbning och fann ut två intressanta saker - som egentligen för mig är självklara, men som jag inte lyckats sätta ord på förrän under denna kurs.
Det första var att det kan mycket väl vara skolans fel att en mobbningssituation uppstår. Är skolan för passiv i sitt uttalande och handlande kring vad mobbning ger för konsekvenser om man utför detta förfarande så är det i regel en fri livsstil för ett barn som behöver vägledning i sin utveckling att kunna ta sig an utan att reflektera. Skolan behöver vara mer tydlig och konkret genom att förmedla vad som räknas som mobbning och vad som händer om man utövar detta negativa beteende i skolan mot klasskamrater eller andra.

Att mobbaren själv skulle vara le problème vid en mobbningssituation är också en intressant del i ämnet att ta upp, men det känns som att de flesta är medvetna och anser att det faktiskt är själva mobbaren som ska få uppleva stora konsekvenser av sitt felaktiga handlande. Jag väljer att inte gå in på ämnet - jag håller fortfarande med om att mobbaren är problemet, men bara en del av problemet.

Den andra intressanta saken jag vill ta upp är vad rubriken framför - det är mobboffrets fel att denne blir mobbad eller utanför. Ett exempel från mina egna erfarenheter:
I min klass på mellanstadiet var det klara och tydliga grupperingar. Diverse personer ingick i dessa subgrupper och i en av de tillhörde jag till exempel. Men så hade vi också en tjej i klassen som inte tillhörde något av de gäng som fanns. Hon var väldigt speciell. Hon klädde sig inte efter modet, höll sig undan på rasterna och läste romaner, kunde få vredes utbrott och kasta allas jackor på golvet ute i kapprummet och till och med slogs och sparkades. Jag var livrädd för henne. Fanns nog inte en enda i klassen som hon inte hade slagit under de tre år som, enligt mig, vi fick stå ut med henne. Hennes sociala förmåga var helt obefintlig och nu när jag är äldre funderar jag starkt på om det var någon form av autismliknande tillstånd som fanns hos henne.
Här är, för mig, ett tydligt exempel på att min rubrik till detta inlägg är korrekt - om än jag tänker att denna flicka var en del av mobbningen för jag minns att efter hennes första vredes utbrott så var vi inte alls något vidare trevliga mot henne.

Visst kan man analysera mobbningssitiationer genom diverse perspektiv också.
Rigby (2004) beskriver att det finns fem olika perspektiv på hur man kan tolka mobbning: 1. Bullying as an outcome of individual differences between students; 2. Bullying as a developmental process; 3. Bullying as a socio-cultural phenomenon; 4. Bullying as a response to peer pressures within the school; 5. Bullying from the perspective of restorative justice.
Granström (2007) tar upp sex olika förklaringsmodeller på hur mobbningssituationer kan förklaras: 1. Biologiskt 2. Socialpsykologiskt 3. Inlärningspsykologiskt 4. Psykoanalytiskt 5. Gruppsykologiskt, och slutligen 6. Värdepedagogiskt.

Ingen mobbningssitution är den andre lik - därmed kan man heller inte utgå från ett och samma perspektiv jämt.

Jag är egentligen jätterädd för mörker. Jag vill dock ha det släckt när jag sover, men jag måste ha någon slags form av ljud på väldigt låg volym. Det kan vara TVn eller något på datorn som kan vara fullt funktionell  just då, men oftast brukar jag sätta på ett av mina kassettband i min bandspelare som jag lyssnade på när jag var liten. Det inger ett lugn, ett igenkännande och trygghet för mig.

Nu har jag varit ute och gått ute i skogen, som jag bor alldeles bredvid, i ungefär en och en halvtimma. Första halvtimman fick min hund följa med på, men sen behövde jag gå ensam. Det kändes jätteotäckt.
Min kollega körde mig till min andra buss (tar två till jobbet) och hon frågade mig vart bussen exakt skulle komma och hur lång tid det var kvar innan bussen skulle komma och så vidare. Det har hänt väldigt många mord och överfall i den delen av stan som jag jobbar på senaste tiden och då är det främst ungdomar som har funnits döda. Därmed förstår jag min kollegas oro. När jag gick från hennes bil bort mot min hållplats så hörde jag inte hennes köra iväg. Hon stod kvar med bilen och jag kände lustigt nog att hon följde mig med blicken hela vägen bort till min busshållplats. Den biten var på ungefär 30 meter. De 30 metrarna kände jag en stor omsorg - från en annan människa till just mig. Min kollega vakade över mig och hon gjorde det direkt i stunden. Det kändes så himla skönt och så ovant. Aldrig haft den känslan någonsin, vad jag kan komma på.

Åter till min nattliga promenad. Det är kallt ute nu. Det är jätteskönt. Det är tyst. Jag går i en snabb takt. Jag kan slänga runt med armarna om jag behöver. Mina promenixskor är jättebekväma.

Jag behöver verkligen mer tid för lugn och ro. Speciellt just nu under denna period av mitt aktuella livstillstånd.

För ett tag sedan så ändrades min bild av mig själv runt mitt utseende. Det tog några gånger av upprepad mening och situationer, men jag finner ändå att bilden är ändrad och kanske till och med kan blipermanent -om jag har tur för så som jag aktuellt känner är en överraskande och väldigt stärkande känsla.

Det var inte förrän jag var runt 18 år som jag insåg att mitt utseende kunde spela någon roll och då vid olika tillställningar, situationer och personer man möter av olika anledningar. Jag har kanske varit väldigt barnslig - eller jag var nog det faktiskt då jag fick intresse så väldigt sent (skrev om det i ett tidigare inlägg).
Allt eftersom så insåg jag mer och mer att folk tyckte om att umgås med mig på grund av mitt utseende (också hoppas jag) och då blev man ytterligare ännu en gång intresserad av sin fysiska existens.
Genom åren därefter har man fått höra samma gamla meningar som förr var så uppmuntrande, men som idag upplevs mest som fraser. I dessa meningar hör man begreppen sexig, snygg, het med flera. Inte för att jag ogillar dessa ord idag! Benämner man någon av dessa så kan det bli åtråvärt från mitt håll om man uttrycker sig personligt riktat just till mig. Det är skillnad på sexig och sexig, enligt mig. Två helt olika individer kan båda vara sexiga, men ska man uttrycka sig så mot mig och man önskar att jag ska reagera på det så måste det vara på ett sådant sätt som gör att jag upplever det som eget och subjektivt.

Nu har jag som sagt fått uppleva något annat. Har säkerligen hört de förr, men det har absolut inte fastnat - tills nu. "Du är så vacker" sa han med stark betoning på så, mitt i en mening som han sen avslutade. Jag blev verkligen paff. Och verkligen jätteglad.

Jag vet inte om jag framfört det tidigare till någon att jag länge varit avsundsjuk på de kvinnor vars män har skrivit sånger som beskriver deras kärlek till de. Låten You´re beautiful av James Blunt är ett exempel. Han sjunger just you´re beautiful, I saw your face in a crowded place - det var det som fastande för i denna låt. Det måste ju kännas så magiskt att kunna ses på det sättat av någon.
Lika så tänker jag på Takidas låt Curley Sue där sångaren skrev den låten om/för sin flickvän. Your touch makes it hard to breath - you´re so fine. Just detta fastnade jag för inom detta ämnet i denna låt. Så starka meningar för mig.
Men den mest relevanta text som gjort mig så fundersam och längtansfull i flera år är genom Cornelis Vreeswijks låt Cecilia Lind.

Jag har just blivit beroende av vit Toblerone. Både rent fysiskt, men även abstrakt på en emotionell mental nivå.

Insåg just att det här med barn är inte en lätt sak att ta hand om. Inte bara faktumet att man måste vårda de och ge de en väl anpassad omsorg så måste man ju dessutom lära de saker, vara redo på spontana händelser och olyckor, men också underhålla de. Just underhållandet är det som jag är mest osäker vid och som jag upplever en panikkänsla kring.

Att underhålla ett barn menar jag innefattar att man ser till att till exempel baka kanelbullar på kanelbullens dag, att man engagerar sig i deras intressen som blockflöjt och fotbollsträning, att man pyntar och hittar på pysselstuff ihop med de vid påsk - ja listan kan bli jättelång.
Men att bara baka kanelbullar för det är kanelbullens dag är för mig en jättestressande tanke. Jag trodde att de primitiva delarna skulle vara de svåra för mig att ta mig an, men det känns just nu som att de skulle vara betydligt lättare. Jag är ju bra på att baka och jag uppskattar det verkligen, men jag är ju ganska egocentrisk och praktisk samt måste ha lust för handlingen. Jag kan sällan göra saker på kommando som jag inte uppskattar att göra - fast många gånger gör jag det ändå. Annars hade jag inte kommit iväg till jobbet om jag jobbar under ett dagpass.
Jultiden ska vi inte ta upp alls. Där kommer jag misslyckas direkt.

Förr kände jag väldigt ofta att jag inför andra människor var osynlig, värdelös, ointressant, ooattraktiv, för svår, korkad och så vidare. Detta känner jag faktiskt än idag (vem gör inte det ibland i och för sig), MEN inte inom alla mina livsområden! Jag upplever mig själv ha problem med enstaka delar av de adjektiv jag nyss räknade upp. Dock klarar jag av att hantera de betydligt bättre - oftast genom att inte visa det för min motpart som jag klart och tydligt gjorde förr. Då fick hela den offentliga sektorn som inefann sig på platsen där helvetet bröt loss reda på det..

Jag kände så som sångaren i 3 Libras uttrycker sig genom sin förmåga att sjunga ut känslor då han sjunger "you don´t see me" i låten A Perfect Circle - lyssna vid 02.43.

Idag anser jag mig kunna ta mer plats, och då gör jag det både omedvetet och medvetet. Jag syns i alla fall även om jag inte hamnar i centrum - vilket inte är det jag satsar på - men jag kan ta plats om jag önskar det och även om jag inte önskar det så kan jag omedvetet göra detta utan att behöva vara orolig eller planera vad jag ska säga, bete mig, sitta med mera. Jag är heller inte rädd för att misslyckas med min kommunikation utan jag går gärna in i den dialog eller diskussion för jag vet att jag kan tillfredställa mig själv och min motpart - hur samtalet än avslutas. Båda ska känna respekt och det hoppas jag att jag kan ge oss båda om motparten inte lyckas infinna sig på den komplexa nivån. Det är av vikt för mig att båda ska vara bekväma och kunna uttrycka sin åsikt, tankar och känslor utan att behöva känna skuld eller uppleva sig ha fel.

Jag är en sådan som tänker mycket, planerar mycket, analyserar och reflekterar jättemycket. Förr sönderanalyserade jag oftast, men idag är jag nog ganska verklighetsförankrad.

Tänkte bara förmedla att för nästan 2 månader sedan hade jag en bra-bröst-dag. Detta har jag upptäckt precis nyss att jag även har idag, 2 månader senare. Går och tar på mig själv konstant, upp till.

Varför sker dessa dagar så sällan? I och för sig kommer bra-ass-dag och bra-mage-dag och så vidare där emellan, men de borde komma mer regelbundet och ofta.

Så som Kim Cattralls bröst tar sig an i Sex and the City är adorable.

Fick en frågeställning riktad mot mig nyligen: hur det kommer sig att jag går på bio med klienter.

Jo, jag har den möjligheten och turen, enligt mig själv, att kunna jobba genom ett socialpedagogiskt arbetssätt på mitt jobb! I fredags var jag ute i bushen i ett stall med en klient som skulle rida. I lördags var jag på hockey med en annan klient och idag var jag på bio med en tredje klient.

Med socialpedagogik som metod vill man lära människor att hjälpa sig själva och inse sina egna resurser. Personer med sociala problem är utmärkta personer att omsätta detta synsätt och arbetsmetod åt till exempel.

Jag uppskattar metoden också då jag får möjlighet att se hur klienten jag då jobbar med hur denne fungerar i vardagen exempelvis. Detta är information som jag kan arbeta med senare ihop med klienten, men även också just i stituationen som vi då befinner oss i. Därmed att följa med klienter på ridning, hockey, bio med mera gör att jag kan se de i sitt vardagliga liv och nyttja de observarbara mönster jag kan finna till att utveckla individen, men också uppmuntra och bekräfta.

Du som lästmina inlägg som innefattat diverse diskussioner emotionella tendenser angående kategorin barn kanske kan räkna ut att jag lägger mitt fokus ganska ofta och mycket vid de situationer där just temat barn existerar. Det samma hände ikväll när jag var och såg nya biofilmen Wall Street. Handlar inte alls om barn egentligen och ändå var det de två korta scener där det just handlade om det som gjorde min biokväll.

Första scenen av dessa två handlade om att huvudpersonen fick veta av sin fästmö att hon var gravid. Sättet han reagerade på - så lugnt, så avspänt och så överraskat lyckligt - fick mig att bli jätteemotionell. Hur han tog sin an denna nya information som hans fästmö tilldelat honom och hur glad han blev var så himla fint!

Andra scenen av dessa två som jag höll mest fokus vid handlade om att huvudpersonen fick känna på sin fästmös mage, detta var då några månader senare sen första barnrelaterade scenen så man såg verkligen att hon var pregnant. Hur han i alla fall försiktigt greppar tag underifrån runt hennes mage och ser på magen med sådan förväntan för att sedan trycka till och titta upp på sin fästmö och fråga henne "Där?" och hon svarar "Yes." - det är så himla underbart!

Min kropp brinner efter dessa känslor. Än är det dock inte tid dör att uppleva dessa. Jag nyttjar dessutom preventiva medel regelbundet numera, vilket också behövs. Jag måste fokusera.

Jag har otroliga cravings vad det gäller blomkål numera! Till och med skyndade mig hem från jobbet ikväll och gjorde potatismos med blomkål i. Det är supergott verkligen!

Blomkålsstuvning är också riktigt riktigt gott.

Då tänker jag på stuvade makaroner med ja.


För er som inte vet så älskar jag att äta under nattetid. Kanske därför som jag är så into att laga mat och snacka mat just nu.