Fransk spets

Nu tog jag inga bilder men ungefär så här såg det ut.

Sen drack vi klart vin och lekte med några av mina piskor. Det var uppskattat av mina middagsgäster, som jag antar inte nyttjar sådana vid sexuella tillställningar.

Hade kunnat visa er en exempelbild från min användning av mascaran, men då jag som sagt är anonym så sätt så får jag dessvärre låta bli. Ni som känner mig får givetvis ta sig en titt! Ni kommer bli så överraskade!

Döden – det permanenta slutet på vår existens – råder det en oenighet kring. Döden är fruktansvärd för vissa respektive acceptabel för andra så länge den inte är smärtsam eller kommer i förtid. Livet kan ses som allt man har och förlusten av den är den värsta man kan erfara så om man ser på döden som något dåligt så skulle det vara för att den berövar oss livet, det bra för oss. Livet skulle därmed vara värt att leva även när dåliga situationer är kontinuerligt förekommande. Det människan ser som bra är att vara levande och vad detta innefattar och om döden är dåligt så är det för att den berövar oss livet. Vi är vana vid att existera så tanken på att vi ska en dag ska utplånas kan ses som oacceptabelt och orimligt. I detta ofattbara så ligger det ett hot. Ett hot som vi finner obehag för och som då ses som dåligt.

Dödsrädsla är ur överlevnadssynpunkt hälsosamt om man ser till den biologiska utvecklingen. Ser man döden som något dåligt försöker man antagligen automatiskt hålla sig vid liv. En människas död kan innebära en försämring för någon annan. Det är därför döden också kan anses som dålig.

En helt annan inställning skulle kunna innebära att man känner en lättnad eller befrielse (för den pinade människan) inför själva ”utplåningen” men också som naturlig. Döden blir obekymmersam och acceptabel då individen känner att man har gjort sitt i livet. Man är nöjd med det man varit med om och åstadkommit och kan till och med tycka att det är skönt att få ett avslut,

Bergström (2004) tar upp frågan ”Men är det dåligt att vara död?” för att därefter ta upp Karl XII som exempel. Han är död, men det kan knappast vara dåligt för Karl XII för han märker ju ingenting! Det är varken bra, dåligt eller neutralt för honom. Det vill säga har inget värde för honom. Om förändringen från levande till död är dålig för Karl XII måste det vara för att förändringen går från bra till dåligt, men så kan det inte vara eftersom tillståndet ”död” inte är dåligt för Karl XII. Inte nog med att Bergström (2004) skriver fruktansvärt bra, anser jag, utan hans exempel och argument tilltalar mig och får mig att resonera på ett nytt sätt kring döden. Detta exempel med Karl XII tycker jag var exemplariskt rent basalt utan att tillägga några större abstrakta faktorer.

En annan sak som som jag fastnat för är då Bergström (2004) tar upp är olikheterna mellan ”döden som sådan” och själva ”döendet”. Enligt honom är det just det sistnämnda som är det som människan upplever som det dåliga. Att vara död kopplar jag till det som Bergström (2004) tidigare nämnt, att man inte känner tillståndet att vara död, men resonemanget kring att det är själva ”döendet” som är det som upplevs som det dåliga för människor är för mig helt logiskt!

Så trött på detta snack om "hen" nu. Det är som om folk vill att det ska vara svart eller vit - antingen hon/han eller hen. Kan man inte få bestämma själv hur man önskar uttrycka sig? Bättre att respektera varandras åsikter framför att ha en konflikt om vad som är rätt. Vad som är rätt för någon behöver inte vara rätt för någon annan.

Klicka på bilden